Branschen under luppen
Blodsdiamanter och Kimberleyprocessen – kan vi verkligen garantera någonting?
Diamantindustrin lovar transparens. Men vem kontrollerar sanningen?
För mig börjar ett seriöst diamantköp med att skilja mellan vad någon lovar och vad dokumentationen faktiskt visar. Orden konfliktfri, etisk och spårbar behöver förklaras – inte bara upprepas.
Vad Kimberleyprocessen omfattar
Kimberleyprocessen reglerar internationell handel med rådiamanter. Dess definition av konfliktdiamanter gäller rådiamanter som rebellrörelser eller deras allierade använder för att finansiera väpnad konflikt mot legitima regeringar. Slipade diamanter behöver inte ett Kimberleycertifikat.
Min slutsats är att efterlevnad av detta system inte ensam besvarar varje fråga om arbetsvillkor, miljöpåverkan eller mänskliga rättigheter. Det är olika frågor som kräver olika underlag.
En försäkran är inte ett bevis
System of Warranties bygger på att företag lämnar skriftliga försäkringar vidare genom handelskedjan. Men en formulering på en faktura är inte i sig ett oberoende bevis på var just din diamant kommer ifrån eller under vilka förhållanden den bröts.
Den avgörande frågan är: Har säljaren kontrollerat ursprunget – eller återger säljaren bara vad föregående leverantör har lovat?
Leverantörsförsäkringar kan vara en del av dokumentationen. Men om underlaget inte kan visas och kopplas till stenen bör vi säga det öppet. Vi ska inte kalla en diamant ”fullt spårbar” eller lova ett etiskt ursprung enbart för att orden står på en faktura.
Ärlighet är också att säga: Det här vet vi. Det här har vi dokumentation för. Och det här kan vi inte verifiera.
Gradering är inte samma sak som ursprung
GIA skiljer mellan en vanlig Diamond Grading Report och en Diamond Origin Report. Den senare innehåller även identifiering av ursprungslandet. Läs därför vilken rapporttyp som faktiskt finns. Ett graderingsintyg ska inte användas som en generell garanti för etiska förhållanden.
Blockchain kan bevara uppgifter – men inte garantera sanningen
Blockchain lyfts ofta fram som lösningen på diamantbranschens spårbarhetsproblem. Tekniken kan göra registrerade uppgifter svårare att ändra i efterhand. Men den avgör inte av sig själv om uppgifterna var korrekta när de matades in.
Om fel ursprung registreras från början blir uppgiften inte sann för att den sparas i en blockchain.
Den avgörande frågan är kopplingen mellan den fysiska diamanten och den digitala posten. Vem identifierade stenen? Vem kontrollerade ursprunget? Hur säkerställs identiteten genom sortering, handel och slipning? Och vem granskar att stenen inte har förväxlats eller bytts ut?
Ett digitalt register kan vara ett värdefullt verktyg när det kombineras med tillförlitlig identifiering, dokumentation och kontroller. Men ordet ”blockchain” är i sig inget bevis för etiskt ursprung, goda arbetsvillkor eller fullständig spårbarhet.
Vi ska bedöma beviskedjan – inte imponeras av teknikens namn.
Vad jag vill kunna svara kunden
- Vad vet vi om just denna sten?
- Vilka dokument stöder uppgifterna?
- Vem har kontrollerat dem?
- Vad återstår att klarlägga?
Jag vill kunna redovisa både underlaget och dess begränsningar. Vi ska inte lova mer än vi kan visa.
— Orloff
Källor
Källor kontrollerade 16 oktober 2026. Slutsatser och råd är Orloffs redaktionella bedömning.